Ensam är relativt

Två svarta silhuetter som kommer emot mig. Men de ser ut som en. Det svarta bryter av, som flytande, svävande ovanför den lysande, vita snövärld som omringar oss. Och så, de kommer närmare. Talandes på ett språk jag inte förstår. Med sina lyckliga själar, tätt tätt ihop. Inom räckhåll men ändå, för långt bort. Allt det vita kan inte övervinna dem. Den enorma kylan kan inte komma emellan dem. Så i ett ögonblick flyter de igenom mig. Flyter igenom och försvinner. Lämnar tystnaden till mig, som ett brev på posten.

Ensam är relativt.

Så kommer någon, långt där borta. En lugn blå skepnad som sakta tar sig emot mig. Himlen förenas med det blå. Snön som virvlar omkring ens fötter. Då den ropar, ropar den med glädje, ropar den på mig. Leendet den ger mig är ett språk i sig. Den blå lågan smälter det kalla. Den simmar i havet av vit lycka. Finns där, omkring mig. Alltid inom räckhåll. Ger mig vänskap förevigt. Inte kvantitet utan kvalitet. Går bredvid mig och pratar om allt och ingenting. Den läser mina tankar.

Ensam är relativt.