Förmögen att stanna upp men för rädd för att inte kunna fortsätta igen.
Rädd för att inte kunna gråta, samtidigt rädd för att göra det.
Vilsen-het.
Ensam och utpekad. Synad från alla håll. Samtidigt, vem vet?
Hur berättar man? Hur? Hur bryter man vardagen, hur visar man verkligheten?
Allt blir så svårt. Varför kan de bara inte förstå?
Har inte berättat än, finner inte tillfället. Finns det rätt tillfälle?
Som att släppa en bomb, bokstavligen. Och det är svårt. Svårt, svårt, svårt.
Men, det kommer aldrig bli lätt.
O-verkligt.
Och det är inte ens fel? Jo det är fel. Allt är fel. Ensamt och fel.
För konstigt för att vara verklighet. För konstigt för att vara sant.
Hur ska livet fortsätta? Hur kan livet vara så lika men ändå så annorlunda?
Trodde världen skulle bli uppochner men den är bara fel.
Trodde tiden skulle stanna men den fortsätter att gå.
"Verkligheten är grym" säger man. Det är den med. "Livet är orättvist."
Varför ska det vara rätt, kan det inte få vara fel?
Varför kan inte livet vara rättvist och verkligheten snäll och len?
Vart tar livet vägen? Försvinner det?
Upplöses människan till intet, bara för att vara borta föralltid.
Ändå finns hon kvar. Hon finns kvar så mycket. I mig, runt omkring mig.
Överallt. Kunskap. Minnen. Kläder. Bilder.
"Älskar dig mycket, saknar dig Mer."
Skrivmaskinsmemoarer 29-30/7 2010 Moa Berglund
<3
SvaraRadera