Älskar dig mycket, saknar dig mer

Eva

Om jag skulle få beskriva dig med tre ord, då vore de kärlek, glädje och hopp.

För när man såg dig så kände man glädjen som lyste inom dig, du var lycka i fast form. Trots den väg som du fick lov att gå var du alltid fylld av ro och du hade ett sätt att se på morgondagen som någonting som skulle bli bättre. Du var som en hoppets moder i den mörka värld som slöt sig inpå oss. Det fanns ingen botten, det fanns bara en topp. Och om man siktar mot stjärnorna så hamnar man på månen. Livet rusade fram ända till sista andetaget. Din kärlek hade inga gränser och det fanns inget som var fel i dina klara ögon. Du valde att älska istället för att hata, att le istället för att gråta, att njuta av livet istället för att jäkta.

Ditt liv var guld. Du gjorde allt du ville och ingenting som sa dig emot. Dina steg blev svagare men din vilja blev större. Du hade så mycket hjärta medan din kropp tyna bort. Och din enorma själ bar ditt livs gnista. Det var därför du var kvar så länge. Men när naturen sa nej sa det andliga ja. Och därför vandrade du vidare.

Du är borta, men fortfarande kvar. Du är allt mellan himmel och jord, och ovanför därtill. Men du går inte att ta på.

Jag saknar dig. Jag saknar allt – Dina bra dagar, dina dåliga dagar. Jag saknar att få hålla dig, krama dig. Aldrig mer kommer jag att få kram dig. Det är omänskligt. När en sådan som du försvinner så tar du en bit av mig med dig. Det lämnar ett sår, ett sår som aldrig någonsin kommer att bilda ett ärr, ett sår som alltid kommer att gapa vidöppet, ett sår som ingen läkekonst kan hela.

Mamma

Jag älskar dig mycket men jag saknar dig mer.

Den 12 mars 2014. Om Mor vore i livet, då hade hon fyllt 60 år idag. Även fast det snart gått fyra år så kan jag inte greppa det. Det är så orätt. Huvudet blir kaos så fort jag snuddar vid det.
Ovan är det hyllningstal jag aldrig höll på gymnasiet. Men idag är det bara för dig mamma.