sista veckan

sitter här i lilla caravanen och packar mina väskor och försöker greppa verkligheten. det här har ju blivit min vardag. trodde inte att jag skulle sakna, men det är ett litet kalas i min mage trots allt, som jag inte rår på. jag och Juliette har bestämt oss för att vi har alla möjligheter i världen att träffas igen, så inga tårar va. lika. mycket. älskar jag att ha vänner runt om i världen. för dom dörrarna får liksom guldkant. men, det är svårt att veta att man inte kommer kunna träffas så ofta. är ju himlans bra att det finns skype. nu blir det Nashville i nästan en vecka, lite Denver och sen far jag hem. galet, galet, galet. håll i hatten Sverige, snart kommer jag.